Personlig utveckling

Det svåra är att våga

När rädslan river i bröstet, är det så lockande att låta bli. Att inte ens försöka.

Ibland (ganska ofta) tänker jag att det hade passat mig bra att inte ha så mycket drömmar. För att jag är byggd av klent virke. Jag är rädd för allt, nästan. Och har känslorna utanpå. Och är alldeles för brydd.

Utifrån de grundförutsättningarna går det emellanåt löjligt dåligt att följa drömmar. Jag vill titt som tätt bara lägga mig i ett hål och gömma mig för allt. Fast jag VET att det inte har någon betydelse, fast jag vet att alla misslyckas ibland och att det är värre att ligga på dödsbädden och inte ens försökt. Likt förbaskat får skräcken tag om mig säkert en gång i veckan. Varför ska det vara så förbaskat svårt att våga!?

Det känns inte rimligt att vi blivit tilldelade en smart hjärna, en kropp som klarar det mesta och förutsättningar att göra i princip vad helst vi drömmer om. Och så hålls vi tillbaka av rädsla. För något som kanske, eventuellt skulle kunna hända. Det gör mig tokig emellanåt. Tokig för att det känns som jag är den enda som inte är tuff och orädd och bara kör på. 

Varför ska det vara så ångestladdat att göra det man vill?

Utan att något ens gått åt skogen? Utan det bara kanske, eventuellt kan göra det någon gång i framtiden. Det gör mig trött, framförallt på mig själv. Men också lite på den eventuella gudomligheten som skapade oss. Eller att evulotionen inte tagit hand om den här skiten än. 

Det här med att det största hinder är en själv. Det är så skrattretande sant.

Samtidigt har något börjat spira inuti mig, en liten låga fladdrar i vinden, med en underlig känsla av att nu händer det. Nu väntar något stort bakom hörnet. En känsla som inte riktigt går ta på, men som under veckans gång börjat bli starkt närvarande, mitt i alla rädsla. Jag vet inte riktigt vad den där känslan vill än, men jag försöker lyssna noga på vad den har att säga.

Hur är du i ditt skapande? Ditt liv? Modig, rädd, självklar, tveksam eller allt på en gång?

Dela med dig av inlägget
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email
Pin on Pinterest
Pinterest
Share on LinkedIn
Linkedin

4 kommentarer

  • Clara

    Känns som du satte ord på exakt vad jag känner. Tror det är därför man har vänner, kollegor eller en coach att bolla med. Så man vågar utvecklas när det är läskigt!

    • onespoonhappiness

      Va fint att höra, tack! Och ja, om du visste hur ofta jag tänker på att jag borde skaffa mig en livscoach…! Ska bara hitta rätt person.

      • Johanna Eneland

        Åh, har också alla känslor utanpå! Men jag tror jag kapslat in dem i en image av att vara den som alltid säger sin mening oavsett vad, står utanför och är tuff och modig. Men usch vad det är vansinnigt ensamt och hårt att vara fen personen många gånger. För i Sverige ska man rätta sig i ledet.

        Jag tar liksom ett kliv över mina rädslor, sedan kommer jag på et och börjat ifrågasätta mig precis så som du beskriver. Är verkligen inne i en tid av tvivel på det jag skapar. Borde jag inte bara gr mig och jobba på med mitt förvärvsarbete…. varannan dag känns det så och varannan tror jag på mig själv. Jävla bergochdalbana. Det blir man trött av! Undrar om det liksom måste vara så?

        Ha en jättego dag, nu kämpar vi på!!

        • onespoonhappiness

          Hög igenkänning på din kommentar också. Att det går upp och ner hela tiden och att man bara har lust att återgå till et ”riktiga” jobbet igen.

          Och jobbigt det där med image och hur väl den egentligen speglar en. Vill du fortsätta va den som säger vad du tycker hela tiden, eller vill du kanske sluta med det? Man kan ju ändra sig trotsallt!

          Ha en riktigt fin dag du med! Så får vi ta fram eldgaffeln och mota bort rädslorna när de dyker upp!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *