Personlig utveckling

Hur jobbig är Tjejvättern?

Att cykla tjejvättern var faktiskt helt fantastiskt. Det var helt klart det lopp jag från början var mest oroad över när vi bestämde oss för att göra en kortklassiker, jag menar tio mil cykel är inget man bara snyter ur sig. Men det gick riktigt bra och va riktigt roligt!

Nu har det snart gått redan en månad sedan vi körde, men än är minnet rätt färskt, så tänkte jag skulle dela med mig lite till den som är nyfiken.

Tjejvättern ett lopp för alla

Till att börja med skulle jag vilja klargöra att jag är dålig på att cykla. Dels är jag rädd för att cykla för fort, men det är något annat är det också. För jag har ändå hyfsad kondition och blir ändå omcyklad av typ alla.

När jag säger att jag blev om cyklad av alla, då menar jag verkligen det. Jag passerade någon enda människa, medan folk swishade förbi mig precis hela tiden. Inte bara atleter, utan även gamlingar, folk med snea fötter och överviktiga personer.

Vilket är en av de saker som jag verkligen uppskattade med loppet. Jag skulle ljuga om jag sa att självförtroendet inte fick sig en liten knäck när personer vars ena lår var bredare än min rumpa bara dundrade förbi, eller när någon som var typ 50 år äldre än mig susade förbi. Det fick mig att känna mig oerhört långsam. Men det gjorde mig också himla glad. Hur härligt är det inte att det finns ett lopp där alla kan vara med och prestera riktigt bra oavsett kroppsform eller ålder. Något som inte alls händer på samma sätt vid till exempel ett löplopp.

Girl Power delux

En annan sak som verkligen fick mig att rysa av glädje var när de stora gängen dundrade förbi. Jag är som sagt väldig amatör-cyklare, men de coola, de kör i grupp. De ligger livsfarligt nära cykeln framför för att dra nytta av minskat vinddrag och klungan hjälps på så sätt åt att dra hela gruppen framåt. Och vilket mäktigt ljud de skapar! Svårt att förklara i text såklart men det blev liksom ett härligt wooosh ljud för varenda person som passerade och det var häftigt hur en enmannasport plötsligt kändes som ett lag, 20-30 cyklister rörde sig som en. Lite som fiskstim som rör sig i symbios.

Dessutom var det himla uppmuntrande för det var alltid minst en i varje gäng som skrek som en galning och peppade de andra. Vilket gav en härlig känsla även till oss andra som inte var med i klungan.

Roligaste peppen var nog ändå den min kompis hörde (vi startade olika tider) precis efter värsta backarna, där någon skrek typ: “det här är jobbigt, men nu lyfter ni för fan blicken och tittar på utsikten, för det är jävligt vackert! Glöm inte det!”

Hur mycket behöver man träna innan Tjejvättern?

Inte särskilt mycket. Min tes var att tio mil, det klarar man hur som helst, och det visade sig stämma. Jag cyklade fram och tillbaka till jobbet en del (1,5 mil/håll) men inte särskilt mycket mer. Jag tränade annat i stället. För att cykla inte är det roligaste jag vet. Mitt sikte var helt enkelt att ha bra grundkondition och klara mig på det.

Och det gick finfin. Det gav inte någon extraordinär tid, men jag klarade det och jag hade roligt längs vägen! Vi cyklade under helt perfekta omständigheter, strålande sol och +23 grader och omgivningarna var ren och skär njutning! Det var så vackert att det nästan gjorde ont och stora delar av sträckan log jag från öra till öra över hur fantastiskt vackert Sverige är på sommaren ibland.

Mitt upplägg för loppet var att cykla i snabb men lugn takt. Det vill säga hålla tempo, men inte pressa på, utan att faktiskt ha kul under tiden. Stanna i alla depåer för att fylla på med vatten och mumsa i mig lite nötter på ett par ställen längs vägen.

Efter sista stoppet kände jag att det fanns kraft kvar i kroppen så då bestämde jag mig för att dundra på allt vad jag hade i hopp om att komma under 5h. Det blev en riktigt riktigt jobbig timma, så var så gott som död när jag kom i mål. Men cyklade in på PRICK 5h.

SÅ JÄVLA NÖJD.

Lånade snabb cykel av min kusin, värt!

Anledningar att cykla Tjejvättern

  • För att det är läskigt att sätta upp stora mål.
  • För att det är bra för en att prova nya saker.
  • För att du kommer få uppleva en cykelfest.
  • För att det är coolt att se vad kroppen klarar.
  • För att du kommer få uppleva fantastisk natur.
  • För att du kanske hittar en ny sport som du gillar.
  • För att det ändrar ditt mindset.

Det första och sista är verkligen det jag tar med mig som viktigast. När vi bestämde oss för kortklassikern var cyklingen definitivt det jag var mest rädd för. Tio mil, det är ju sjukt långt.

Men nu är dt gjort. Jag är mindre rädd för att cykla och jag gör det mycket mer. Jag vet dessutom att jag kan cykla tio mil utan problem och har börjat lura på tanken om cykelsemester.

Det ändrade också helt min inställning till att cykla till jobbet. En och en halv mil tyckte jag tidigare var nästan en mil för långt. När man plötsligt ska cykla 10 mil i ett svep blev 1,5 mil genast ganska kort och jag cyklar numera ofta dit.

Att utmana sig och hitta på nya saker skapar nya spår i hjärnan. Det är nog det jag uppskattar allra mest med Tjejvättern. Så är du det minsta sugen på att testa. GÖR DET!

Hoj hoj
/Malin

Dela med dig av inlägget
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email
Pin on Pinterest
Pinterest
Share on LinkedIn
Linkedin

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *